.Jenny

Min mormor, min älskade mormor, har alltid funnits där för mig. Genom alla år har jag, från alla möjliga håll (speciellt från mamma), fått höra hur otroligt lika vi är, jag och min mormor. Vår smala glipa mellan framtänderna, våra mörka tjocka bruna hår, våra runda kinder och kalla små händer och fötter. Mamma brukar också alltid påpeka att det inte bara är till utseendet som vi är lika utan även till sättet. Vi är envisa som oxar och ska alltid ha vår vilja fram, samtidigt som vi på djupet verkligen bryr oss om och älskar de som står oss nära. Vi vill båda se bra ut, visa folk att vi minsann kan och vill göra något bra med våra liv. Ända in i det sista kämpade min mormor på som om hon fortfarande vore 21, precis som jag. Hon hade skaffat sig en personal trainer, gick på högskola och lärde sig använda datorer. I smyg har jag verkligen sett upp till henne och, även om jag aldrig vågat säga det högt till någon annan, så hoppas jag att jag blir en precis lika cool och älskad mormor som hon har varit.

När mormor har kommit på besök hos mina föräldrar har hon och jag alltid haft en intern ”tävling” om vem som kan få mest uppmärksamhet från min mamma, hennes dotter. Vi har varit envisa och verkligen kämpat. Ibland har det gått så långt att vi blivit sura på varandra. Det har varit ungefär som när man var liten och skulle leka tre tjejer ihop. En är den populära som alla vill leka med. Den går i mitten och de andra två som håller vardera av hennes händer, vill egentligen båda ha henne för sig själv. Först nu inser jag att det nog är för att jag och min mormor är så lika. Vi har haft samma personlighet att erbjuda mamma (om än på olika plan då vi kommer från två helt olika tidsåldrar). När mamma gett mer tid åt den ena av oss har den andre stirrat avundsjukt. Trots detta har jag alltid haft ett nära band med min mormor och vi har gett varandra mycket kärlek och omtanke. Synd att våra likheter ibland kom emellan oss. Jag vet dock att innerst inne visste vi var vi hade varandra och det var kanske även just på grund av detta som vi kunde låta oss själva tjura ibland.

Ett sätt som min mormor visade sin kärlek till mig på var att ALLTID ringa och gratulera mig på min namnsdag. När alla andra glömt den (till och med jag själv eller min familj) så kom hon alltid ihåg den. Jag vet att den dagen var väldigt speciell för henne då hennes egen mor, Jenny, också hade namnsdag denna dag. Min gammelmormor som alltså också hette Jenny är född precis hundra år innan mig, vilket mormor gärna berättade om. Den historien har jag hört säkert hundra gånger, men då jag vet att den gladde min mormor, kunde jag höra den tusen gånger till. Jag vet också att varje namnsdag i resten av mitt liv kommer jag att tänka på min mormor och sakna hennes historia.







Förtexten ovan är till för er som inte visste om vilket starkt band som fanns mellan mig och min mormor. Följande historia är en, för mig, overklig saga om hur min älskade mormor togs ifrån mig.

För cirka 2 timmar sedan ringde mamma mig. När jag svarade framställde hon bara ett kväljande ljud. Jag ropade därför lite småsurt och desperat: HALLÅ?! Tystnad. Aningens panikslagen ropade jag: Vad har hänt? Då kommer de där små orden försiktigt frampressat mellan hennes läppar: Jenny, min lilla mamma har dött!.

 Sen brast hon i gråt.

Det tog mig någon sekund att förstå vad hon just sagt; min mormor har dött! Men snart stämde också jag in i sorgernas melodi. Dessa dystra toner har nu dunkat på här i lägenheten, som om tiden stått stilla, medan klockan fortsätt att ticka framåt. Alla andras liv rusar på framåt men för idag står min familjs liv stilla och stampar på samma plats.

I mina ögon har min mormor alltid varit en pigg och frisk pensionär. Hon har som sagt var på senaste tiden både pluggat och tränat. Mamma har dock brukat säga till mig att jag borde åka och hälsa på mormor eller ringa henne då hon har börjat bli gammal nu. Jag, som bara tyckt att mamma varit tjatig, har mest viftat bort vad hon sagt genom att nonchalant svara att: JAG SKAA!!! Inte just nu bara. Sluta tjata. När mamma nu ringde om mormors bortgång blev jag så otroligt chockad. Hon var ju så frisk ju tänkte jag. Det kom så oväntat snyftade jag fram till mamma. Nej svarade hon. Jag har ju sagt åt dig att hon inte har långt kvar och att du borde hälsa på henne. Och nu är det för sent tänkte jag. Jag har inte på länge känt mig så anklagad. Det var som en kniv i hjärtat… som om mamma tyckte att jag inte brytt mig tillräckligt. Jag hoppas dock att hon förstår att jag har brytt mig och fortfarande bryr mig om min mormor, även om det inte synts på ytan ibland.

När jag sedan frågade hur det hade gått till, hur hon hade dött dvs. då hon inte direkt legat på sjukhussängen så svarade mamma något om att hon hade ramlat. Sedan jag hörde det har jag sett min mormors vackra ansikte ligga livlöst på golvet ca 5 gånger per kvart. Jag kan inte få den bilden ur huvudet. Och varje gång brister jag i gråt.

Min mamma har nyligen doktorerat. Hon ska nu därför ha en disputationsfest som är jätteviktig för henne och självklart också för alla oss andra som står henne nära. Igår kväll pratade mamma i telefon med mormor. Mormor sa då: Jag hoppas verkligen att jag ska kunna komma på din fest. Men så blir det inte nu. För idag togs min älskade mormor ur jordelivet.

Jag har aldrig vetat vad jag ska svara på frågan om vem min förebild är. Har alltid funderat på om det finns någon bra kändis eller om man kanske borde säga mamma och pappa av ren principsak. Men nu helt plötsligt kom det till mig. Nu vet jag. Ja, nu vet jag vem min stora förebild är: det är min mormor, min älskade mormor.